Jag vill stanna tiden. Dra upp handbromsen. Få tiden att stanna. Jag vill kunna njuta av nuet, vara fullständigt närvarande i stunden. Inte i tanken vara inne på följande lektion, följande dag, följande termin. Jag vill inte gå omkring med dåligt samvete över någonting som blivit ogjort eller på hälft på grund av att tiden inte har räckt till. Jag vill ha tid att verkligen tala med eleverna, inte bara om sådant som har med ämnet modersmål att göra utan tala om deras liv utanför skolans fyra väggar. Jag vill känna att jag räcker till både hemma och i skolan. Jag vill verkligen höra de tusen frågor min äldre son ställer dagligen, inte bara lyssna med ena örat och svara ett ”jag vet inte”. Jag vill känna att jag har tid att sitta på golvet och gång efter gång rada upp samma traktorer i samma rad och se glädjen i min yngre sons ögon när han känner att jag verkligen är engagerad och delaktig i hans traktorlek. Jag vill hinna läsa dagstidningarna ordentligt, inte bara skumma det viktigaste. Jag vill hinna motionera. Jag vill hinna besöka min farmor och farfar som jag träffar på tok för sällan. Jag vill gå ut i skogen och dra in doften av vår. Jag vill hinna läsa alla de pocketböcker som jag har olästa på hyllan, det är tragiskt att se hur mycket damm de samlar medan de hoppfullt väntar på att någon skall ta ner dem från hyllan. Varje gång jag går förbi dem hör jag hur de suckar tungt. Jag vill ha tid att gå kurser, lära mig mera, bli en bättre lärare. Jag behöver helt enkelt mera tid, dra upp handbromsen nu, stanna tiden omedelbart!

Jag står och knyter mina skor i sonens lekis medan jag hör en allvarlig diskussion bland barnen om vem de är kära i, både flickor och pojkar deltar ivrigt i diskussionen och plötsligt utbrister en flicka: ”Jag är inte kär i någon för jag tänker spara mitt hjärta tills jag blir vuxen”. Jag kan inte låta bli att le och bli varm i kroppen. Vilken kommentar, så sött, så sant och så underbart ljuvligt tänkt!

”Annat var det förr” konstaterade ofta min älskade mormor medan hon satt vid sitt köksbord och lyssnade till oss barnbarn när vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Jag har kommit på mig själv med att tänka ”annat var det förr” flera gånger under läsåret. När jag gick i gymnasiet hade vi väldigt sällan olika temadagar och gäster i skolan, dagarna rullade på i samma mönster och det mest exotiska var när ungdomsledaren från församlingen kom på besök för att hålla någon morgonsamling. Under detta läsår har vi haft många intressanta personer på besök i skolan, vi har bl.a. haft äran att träffa vår försvarsminister, vår biskop och representanter för Amnesty och UNICEF. Även Magnus och Petski tittade förbi tidigare under våren och talade med eleverna om yrken och yrkesval.  En del grupper har lyssnat till bloggaren Linn Jung, andra har jobbat med Kaj Kunnas och skådespelare från teater Viirus. Nästa vecka kommer en grupp att ha möjligheten att lyssna till journalisten Magnus Londen. Det är bara att konstatera ”annat var det förr”.

Vi har också haft flera temadagar med varierande innehåll detta läsår, senast igår hade vi en intressant temadag med temat trygghet och säkerhet, vi övade bl.a. första hjälp och livräddning i vattnet och lyssnade till skolpolisen som på ett intressant sätt gick igenom statistik över brott som sker i vårt land och i vår region, sedan tog han sig även tid att besvara olika frågor som eleverna funderade på. För inte så många veckor sedan provade hälften av eleverna på olika släckningsövningar under ledning av brandkåren medan resten av eleverna lyssnade till alla möjliga intressanta personer som besökte skolan för att berätta om sina studier och yrken. Det är bara att konstatera ”annat var det förr”.

”Annat var det förr” kan man också konstatera när det kommer till elevernas inställning till dylika temadagar och besök i skolan. Förr var man nog på plats när det ordnades någonting extra i skolan, vad jag kommer ihåg var man glad att det hände någonting utöver det vanliga. Men idag ser många chansen att smita så fort det ordnas någonting extra, en temadag betyder för en del samma sak som en extra ledig dag. Visst tycker vi lärare om att planera, ordna och lägga ner tid på att fixa temadagar och bjuda in gäster till skolan, men vi gör det inte för vår egen skull utan för våra elevers skull. Vi gör det för att eleverna skall få ut någonting lite extra utöver den vanliga
undervisningen och skoldagen. I sonens lekis brukar lekistanterna tala om ”den lilla guldkanten på vardagen” när de ordnar något extra program för dagisbarnen och just dessa dagar vill sonen absolut inte missa. Tänk om vi också skulle se den inställningen i skolan när det ordnas en temadag!  Jag hoppas att eleverna verkligen skulle se och förstå att dylika dagar ordnas för deras skull, ser man dessa dagar enbart som extra lediga dagar kan vi lika gärna sluta med dem, så enkelt är det. Att stå som en hök och kolla vilka elever som är närvarande och vilka som är frånvarande känns inte kul, kul skulle det istället vara om man märker att eleverna verkligen kommit till temadagen för att de vill och för att de känner att det är en dag som ger en liten guldkant på vardagen.

Det här med ålder är intressant. Jag uppfattar mig själv som relativt ung, inte jämnårig med mina elever men jag tycker ändå att jag är en relativt ung lärare som har en hel del gemensamt med eleverna. När vi diskuterar i klassen har vi ofta liknande åsikter och värderingar, vi förstår varandra och jag känner igen mig i ungdomarnas jargong och humor. Vi ser delvis på samma tv-program, gillar samma filmer och samma sorts skor. Men ibland blir jag påmind om att jag nog ändå är betydligt äldre än mina elever. Idag fick jag en sådan påminnelse medan jag stod och diskuterade onsdagens stora händelse på torget med en grupp elever. En elev hörde lite dåligt vad vi pratade om, men då hon hörde att vi talade om Mikko Sipola utbrast hon ”aj, den gåbben”.  Jag hajade till i steget, tycker eleverna att han är gammal? Tycker de att han är en ”gåbbe”? Visst kan man tycka att han är gammal, urgammal, snudd på mossig. Han är dock lika gammal som jag är, vilket säger en hel del om hur ung och cool eleverna säkert tycker att jag är…

Det är årets höjdpunkt, det är årets roligaste lektioner, det är kursen jag tycker absolut bäst om, det är dags för kursen i muntlig kommunikation! Eleverna skrattar så de ligger dubbelvikta över pulpeterna, de kommer glatt in i klassen och frågar ”vad för roligt skall vi göra idag?”, de blir modigare och modigare för varje lektion och plötsligt har man nästan alla händer i luften när man frågar efter någon frivillig som vill komma upp och göra någonting framför klassen. Det är just det här som jag gillar med denna kurs, utan att eleverna egentligen märker det vågar de hela tiden lite mera, de talar lite mera och de blir allt bättre på att uttrycka sig, allt detta medan de skrattar och har roligt, vem skulle inte gilla att hålla en sådan kurs?

Jag läste idag en kolumn om besvärliga lärare dvs. lärare som är stränga. Skribenten kallade sig själv en besvärlig lärare eftersom hon har som princip att aldrig ta emot arbeten efter utsatt deadline. Detta med hur sträng man skall vara har vi den senaste tiden funderat en del på i vårt lärarrum. Vilken princip skall vi ha? Vad gör vi med elever som lämnar arbeten ogjorda? Hur skall vi handskas med elever som lämnar in uppgifter långt efter deadline?  Är det bättre att vara stenhård och sträng eller kan det vara bättre att ha en lite mjukare linje?

När jag tänker tillbaka på de lärare jag har haft under åren har det funnits av alla sorter. I lågstadiet hade vi en lärare som var så sträng att till och med de allra busigaste satt som ljus under hennes lektioner, tanken på att lämna någon uppgift eller läxa ogjord existerade inte, vi hade ofta läxförhör och jag tror att jag aldrig har läst så mycket på prov som jag gjorde då. Vad ledde då detta till, lärde jag mig mycket? Tveksamt, det jag lärde mig var att aldrig öppna munnen om jag inte var helt säker på att jag visste rätt svar. Sedan har jag också haft lärare som har varit allt annat än stränga, har de då varit bra? Tveksamt, deras lektioner präglades av kaos och frustration. Sedan har jag också haft helt underbara lärare, vad har då de gjort som andra kanske inte har lyckats med? Många av de bästa lärare jag har haft har varit väldigt krävande, men att vara krävande behöver nödvändigtvis inte betyda samma sak som att vara sträng.

De bästa lärarna är de som får en att känna att man vill göra sina uppgifter, inte för att man är rädd för läraren eller för att deadlinen närmar sig utan för att man själv vill. De bästa lärarna är de som får eleverna att ta eget ansvar och göra sina uppgifter. De bästa lärarna är absolut inte de som ser mellan fingrarna med allt möjligt utan de som kräver en hel del och har krav och förväntningar på eleverna. Men jag tror inte att man behöver klassa sig själv som en besvärlig och sträng lärare för att vara en bra lärare. Alla lärare är olika till sin personlighet och alla kan inte vara lika stränga och ”besvärliga”, man kan inte försöka vara någon som man inte, då är man inte trovärdig som lärare. Det gäller att var sig själv, det gäller att vara konsekvent, det gäller att vara rättvis och det gäller framför allt att motivera sina elever så bra att de vill göra sina uppgifter, då lär de sig bäst och då trivs de bäst på lektionerna!

Jag ligger och läser kvällssaga för mina två killar, den ena ligger på ena sidan om mig och den andra ligger på min arm med tutten i munnen. Plötsligt brister den yngre ut i ett bubbligt skratt som kommer ända från magen. Jag stannar upp i sagan och ser frågande på honom, han kastar snabbt ut tutten och ropar ”igen, läs igen!”. Ok, tänker jag och läser stycket på nytt och på exakt samma ställe brister han igen ut i ett underbart härligt skratt. Själv ser jag inte vad som är så underhållande i detta stycke eller i något av orden, men tydligen tycker han att detta stycke eller något ord är otroligt lustigt. ”Igen, igen!” ropar han gång på gång och vi läser och varje gång bubblar skrattet ur honom tillika som ögonen glittrar. När barnen så småningom somnar kan jag inte låta bli att fundera vidare på just detta ögonblick, tänk hur olika vi såg på just detta stycke. Jag tyckte inte att det var det minsta lustigt medan han tyckte att det var det mest underhållande i hela sagan. Så här är det också många gånger när man jobbar med olika texter i klassen, att skrattet bubblar ur någon som ur 2-åringen hör kanske till ovanligheterna, men att man kan se på texter och tolka dem olika är betydligt vanligare. Jag får ofta frågan ”hur vet man vad som är rätt tolkning?” och det är väldigt svårt att svara på den frågan. Man kan tolka och se på texter på många olika sätt och det känns grymt när någon i studentexamen när det gäller som mest tolkar någon uppgift lite fel, man har kanske missförstått något ord eller inte riktigt förstått vad man egentligen förväntas skriva om eller så ser man helt enkelt på uppgiften på ett helt eget sätt.

Följande morgon försökte jag diskutera boken med min 2-åring och frågade försiktigt om han kom ihåg boken om morfar som tappade sin hatt. Javisst, kom han ihåg den och berättade på sitt eget sätt om vad boken handlade om och plötsligt kom han ihåg det roliga, då glittrade ögonen till igen och skrattande sade han ”komocka”, det roliga hade tydligen varit när morfar körde med en motorcykel över tuvor och komockor. Det gäller att alltid kunna motivera varför man tolkar en text på ett speciellt sätt eller motivera varför man tycker att en text t.ex. är underhållande, då kan man sällan tolka en text på fel sätt…2-åringen skuttade glatt vidare och jag lärde mig att enligt hans tolkning av sagan är morfar som åker motorcykel ut på en äng bland tuvor och komockor fruktansvärt roligt!

Måste vara frisk. Måste ABSOLUT vara frisk. Måste be till högre makter att också barnen får vara friska, en släng av t.ex. magsjuka denna vecka skulle vara rena katastrofen. Måste vara fokuserad, fullständigt fokuserad, tankarna får inte flyga iväg, huvudet får inte värka. Måste vara koncentrerad, 100 procent koncentrerad på det jag läser. Måste köpa salmiak och sura karameller så att jag hålls vaken när jag efter midnatt sitter och läser i skrivbordslampans sken. Måste lägga allt annat åt sidan denna vecka. Måste stå ut med att huset kommer att vara upp och ner och tvättkorgen obeskrivligt full. Måste skicka iväg familjen några kvällar så att jag får lugn och ro. Måste läsa. Korrigera. Jämföra. Läsa igen. Bedöma. Försöka pricka in rätt poängsumma. Detta är utan konkurrens den absolut tyngsta veckan under hela läsåret. I morgon får jag en bunt med studentskrivningar, det är dags även för mig att kavla upp ärmarna…

Det finns många små saker som kan göra mig extra glad en vanlig dag som idag. Det kan vara den underbara solen som tittar fram, en blöt puss på kinden av min 2-åring, en bortglömd chokladbit i skåpet, ett fint halsband som min 5-åring lagade till mig på lekis eller ett humoristiskt mejl som en elev skickade till mig kvinnodagen till ära. Det finns många små glädjeämnen i vardagen. Men en sak som gör mig speciellt glad är då jag ser att någon elev har gjort framsteg och utvecklats. Många gånger känns det som om man stampar på ställe, hur man än försöker får man inte budskapet att nå fram, man kämpar på, sliter sig i håret och försöker på nytt på ett lite annat sätt, med en lite annan uppgift eller metod. Men fortfarande stampar eleven kvar på samma ställe. Men sedan plötsligt händer det någonting, pusselbitarna faller på plats och man riktigt ser att eleven har fått en aha-upplevelse. På måndagen kör skrivningarna igång, nu gäller det att kavla upp ärmarna, att tro på sig själv och komma ihåg alla goda råd lärarna har kommit med. Jag önskar alla abiturienter ett stort lycka till, visa vad ni går för!

Någon rusar iväg på lektion, någon annan har håltimme och sitter lugnt i soffan och läser tidningen. Någon står vid kopieringsmaskinen och väntar nervöst på de sista kopiorna, någon annan står vid dörren och talar med några elever. Kaffekokaren suckar tungt, den har stått på hela dagen. På bordet står en stor skål med hårda karameller från penkkis, ingen vill egentligen ha dem, men konstigt nog blir de bara färre och färre, kanske det är kaffekokaren som äter upp dem… Man hör skratt och glada röster. Någon pratar om sportlovet, andra om det häftiga snöovädret. Någon berättar om en ledsam händelse inom familjen och en annan lyssnar och lägger en tröstande hand på kollegas axel. Ett lärarrum skall vara ett ställe där det känns roligt att stiga in på morgonen, det skall vara ett ställe där man kan skratta och ha roligt tillsammans och där man kan dela med sig av sina sorger och bekymmer. Lärarrummet skall också vara ett ställe där man känner att man får vara sig själv och känner att någon lyssnar och förstår. Det är inte så viktigt att det alla dagar finns något gott på bordet, gamla karameller från penkkis duger bra, huvudsaken är att lärarrummet är ett ställe där man trivs och där man gärna umgås med sina kolleger, det gör åtminstone jag i vårt lärarrum!