Den här bloggen slutar här men de som vill kan fortsätta följa min vardag på: jillsfunderingar.blogspot.com. Där skriver jag om träning, bröllopsplaner, katter och annat trevligt som händer.

Tack till alla som följt  med på vår resa! Det har varit ett härligt äventyr. Ser ni mig när jag är ute på länk är det bara att vinka och säga hej.

Detta blir antagligen mitt sista inlägg på denna blogg. Det känns vemodigt och jag kommer nog att sakna allas inlägg, som varit så roliga att läsa.

Innan jag skriver min sista mening här vill jag kort berätta om mitt halvmaratonlopp förra veckan den 1.10. Dagen före loppet var hemsk. Jag kände mig jätte sjuk, trots att jag inte var det. Ena benet värkte, ändå hade jag inte tränat eller ansträngt mig,  kroppen verkade vara helt ur spel. Så här i efterhand har jag gjort den slutsatsen att det antagligen var tävlingsnerverna som kom upp till ytan. På själva tävlingsdagen kändes allt helt okej igen.

Det var med blandade känslor jag träffade alla i maratongänget, men mest kände jag mig ändå rätt så lugn och glad. Klockan 12 startade alla andra från vårt gäng utom jag och Marina. Tiden gick rätt så snabbt och en timme senare var det då dags för mitt livs första start i ett maratonlopp. Nu gällde det för mig att börja avverka  21 097,5 meter.  Jag sprang lugnt och pulsen hölls en liten stund rätt så låg. Men redan efter ett par kilometer låg pulsen vid ca 170. Men eftersom det kändes bekvämt att springa med den farten jag hade så fortsatte jag med samma pulsfrekvens. Vid varje vätskepunkt tog jag vatten och russin eller saltgurka. Dessutom hade jag saft och choklad med mig själv, som jag drack och åt av mellan varven. Vid slutet av Kyrkvägen, just före stamvägen vid Forcit kom min man emot på cykel. Växlade några ord med honom, men vi hade kommit överens om att inte diskutera för mycket och jag hade också givit order att han inte fick cykla jämsides med mig Så han cyklade alltid ett par kilometer framåt och väntade sedan på mig. Det kändes bra (mentalt stöd). Jag hade också förberett mig mentalt genom att tänka: då jag kommer till Forcit så har jag sprungit över halva sträckan (12 km). Sedan är det bara att låta det rulla vidare!  Så kändes det också, allt fungerade bra och följande etappmål jag längtade efter var 15 km! Eftersom jag aldrig sprungit mer än 15 kilometer före loppet så hade jag bestämt för mig själv att jag bara skall njuta av de sista kilometrarna oberoende hur j-vligt hemskt det skulle kännas i benen och kroppen. Jag njöt verkligen och då jag visste att min yngre dotter skulle stå vid sista vätskestationen så var det bara att låta benen göra sitt. Därefter var det bara en liten, liten bit kvar. En liten slutspurt orkade jag göra och så var jag i mål. Jag var glad och nöjd, men nog också lite förvånad. Jag tänkte: jaha, var det såhär det kändes att springa halvmaraton, inte alls så tungt som jag trott! Nu, nästan en vecka senare är jag lika förvånad att det gick så ”lätt”. Så som det känns nu, så kommer jag gärna att springa samma sträcka på nytt. Om jag inte riktigt minns fel lovade jag någon bekant genast efter loppet  att jag springer nästa år igen. Helmaraton tror jag inte att jag kommer att springa, men man vet ju aldrig. Lika bra att inte säga eller lova något

Dagen efter loppet tog jag det mest lugnt, men en timmes cykeltur vågade jag göra och det kändes skönt. En något sliten och lite stel kropp vaknade sakta till liv under den uppfriskande turen.

Nu är jag helt återställd, känns det som och jag har faktiskt funderat på att snart göra en riktigt lugn joggingrunda. Reino sa att det är bra att vila i 2 veckor, men jag tänker att det betyder 1 vecka för mig, då jag bara sprang halvmaraton…är det månne någon logik i detta? Vet ej, men lusten att springa finns kvar och då är det svårt att hålla sig stilla

Slutligen vill jag säga TUSEN TACK till alla som på något sätt stått vid min sida, trott på mig, motiverat mig och visat stort intresse för mitt livs största utmaning! Minst lika många TACK går till alla härliga människor i maratongruppen. Jag känner mig lyckligt lottad då jag fått lära känna er och fått kämpa tillsammans med er, mest tacksam är jag för den äkta (spring)glädje jag fått uppleva tillsammans med er!  Ett speciellt TACK till Reino på Kisakeskus, utan din hjälp hade jag aldrig gjort detta lopp! Till tidningen Västra Nyland, TACK för att ni valde mig med till Maratonskolan. Hela det här projektet kommer jag att minnas resten av mitt liv och jag hoppas andra som kanske går och drömmer om något liknande skall få samma chans någon gång.

Jag avslutar kort med orden PÅ ÅTERSEENDE!

 

Denna maratonskola har varit ett minne för livet!! Tusen tack till Västra Nyland, Reino och alla härliga maratonkompisar!! Och till alla andra som uppmuntrat, hjälpt, stött och trott på mig, det finns inga rätta ord att kunna beskriva hur det känns!! Tillsammans med och tack  vare er lyckades det oväntade! 

Livet och löpningen går vidare och det skall bli spännande att se vilka äventyr som ännu väntar! Det var så roligt att se er alla på tisdag-kvällen, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. På återseende!!!

En sista tanke;

Epäröinnin kynnyksellä

            kysy

kuinka paljon rohkeutta

      uskallat tänään

jättää käyttämättä.

                                - Tommy Tabermann-

.. och tomheten har infunnit sig. Men HURRAAA, vi är duktiga!! Alla kom på sätt eller annat i mål och den fruktade dagen 1.10 ligger nu i historien. För min del blev den inte så fruktansvärd som jag hade tänkt mig. Jag kan nu efteråt (även på lördag kvällen)  säga att det var riktigt roligt. Spänningen och väntan utjämnade sig medan vi med Maratonskolans gänget väntade på 12 slaget. Vi började i lugn takt med Johan o Katarina och gick uppför den första branta backen över bron. Trots det så var pulsen hög när man sprang genom alla hurrande och ropande åskådare Därefter lunkade vi vidare i alldeles underbar natur och njöt av utsikten mot havet.Rutten är urvacker!

Jag höll mig till energigel och vatten vid varje drickapost. Därtill åt jag några bitar saltgurka. Kära pappa, som skidat många Finlandialopp, gav det rådet; tag allt saltigt du får för det förebygger kramper. Vid 10 km kom jag fast en karl som var på sitt 31 lopp!! Han började först i 57 år ålder så det är aldrig för sent. När vi kom utfrån skogen såg jag min bror, mor o hennes karl stå med stort plakat GO EVA! Vitsi det var en rolig överraskning!! Brorsan tog bilder och hejjaropen ekade länge i öronen. Dom följde sedan med hela vägen på olika platser och gav extra energi som tusan. På första varvet fanns det ett sött hus vid 31 km skylten. Då tänkte jag att ”hit skall jag väl orka utan problem nästa varv”. Det var som tenala-karis sträckan ungefär. Denna tanke bar mig sedan genom resten av varvet. Inledde andra varvet ensam och lade på bra musik. Där gick sen tiden, sjöng lite och spelade lite luftgitarr när det kom riktigt bra låtar i öronen. Vid 31 km skylten kändes allt bra. Uttråkad dock eftersom jag var ensam, både framåt och bakåt. När jag såg Stig framför mig fick jag extra energi igen, sällskap!! Vid 36 började första tröttheten komma, 38 skylten missade jag och var glad då nästa skylt var 39. Då vägde benen redan några ton extra. Sedan var det bara att göra slutspurt och springa nedförsbacken i mål med alla hejjande och hurrande. Tusen tack för dom klappen och ropen, kändes otroligt skönt att komma i mål !  Ända blesyren var min plantar-fascit teipping som hade skavat sista 25 km. Som tur var skinnet helt när jag tog bort skon.

Tusen tack Västra Nyland, Reino och Kisakeskus och givetvis alla härliga super kompisar i Maratonskolan! It wouldn´t have been the same without you! Det blir definitivt fler lopp i framtiden. Nu inleder jag dock min 2 veckor långa sommarsemester först, yes!

bilder by Mikko Länsiluoto

Då var det dags att ta farväl till detta spännande projekt. Vemodigt å ena sidan, men många nya utmaningar väntar nog snart igen. Började med att genast ta ut senaste träningsschema för Sportfigur, och inledde idag med ett svettigt pass. Skönt var det, musklerna är nästan som förr. Nästa länk ligger inte heller så långt i framtiden, fötterna vill ut igen…

Men Östersjömaraton då. Reino kommenterade att det i snitt var ett jätte-lyckat genomförande av maratonskolans elever. Jag är lycklig över att jag tog mig i mål trots mina stenhårda, krampande muskler, men jag drog ju nog ner på genomsnittet. Om jag skulle säga något annat än att jag är en aning besviken så skulle alla som känner mig veta att jag hittar på… Och mera kan jag inte säga om det, det är bara så. Jag sa aldrig mera på många språk då jag väl var i mål, men vad säger nu inte räven om dom sura rönnbären. Jag lovar inget mera, man vet aldrig… Men i så fall berättar jag det efteråt

Men det finns massor av goda superlativer att avsluta med här. Jag vill tacka varendaste en runtom mig som stöttat och trott. Ni är många, många… Inte minst min stora familj. Då loppet var som tyngst så slöt min (löpar)vän Marika upp vid min sida och sprang och intalade mig att det här kommer jag nog att klara av. I springande stund lovade jag henne MÅNGA halvmaraton, och kanske det är så det får bli. Jag minns vad vi lovade varandra då vi hade sprungit vårt första halvmaraton tillsammans 2008. Vi sa: ”aldrig mer!”… Hah! 

Efterkänslan av det underbara solskenet och känslan av att springa är den största behållningen. Ett liv utan springandet finns nog inte mera Jag var ödmjukt inställd till den långa sträckan, jag gjorde vad jag kunde, och det räckte till ett maraton på 4h 40min. Not bad at all! Och den bästa superlativen av allt: Grattis Jill till den fina prestationen, buckla i första tävlingen, stort! Jag tror vi nog alla vann över oss själva på ett eller annat sätt. Idrott är fint.

TACK maratonkompisar, Västis, Reino och alla alla andra. Det blir rätt vemodigt med avslutande middag imorgon. Tur så hann jag röra på mig idag så att det inte stör mitt fortsatta träningsprogram

En tom känsla har infunnit sig. Dagarna före Östersjömaraton fylldes av förberedelser, både rent konkreta och mentala. Dagen D var ett virrvarr av nervositet, peppning, adrenalin, njutning, pina, lycka, trötthet och lycka igen. Dagen efter gick fortfarande i maratontecken med ryggdunk, gratulationer, lyckorus, frågor och svar.

Men nu, när vardagen igen är här, börjar det plötsligt kännas tomt. Inget mål att se fram emot, inget träningsprogram att följa och de närmaste dagarna inte ens ett löppass att genomföra.

Det har varit en härlig resa med ett fint gäng från starten i Kisakeskus i vintras till målet i Hangö i lördags.

Löpandet har blivit en livsstil som jag antar att kommer att hålla i sig. Inte nödvändigtvis med samma intensitet hela tiden, men jag år helt instäld på att löpa åtminstone ett maratonlopp till och förhoppningsvis många kortare motionslopp. För det här är ju så himla roligt. Och hälsosamt om man ser sig i spegeln.

Jag föreslår att Maratonskolans elever (och lärare) gör Östersjömaraton till en årlig sammankomst. Revival i Hangö i form av halvmaraton nästa höst!?

Även en resa på många mil börjar med ett steg. Så skrev jag i den här bloggen när maratonskolan startade. Igår blev det en massa steg. Hur många vet jag inte, men 42195 meter avverkades, vilket betyder att jag igår sprang mitt livs första maraton. Och kom i mål. JIPIII jag gjorde det.

För mej var loppet två delar, den första delen, litet mera än första varvet, ungefär till 25 km, då kändes allting någotlunda OK , och den andra delen de resterande kilometrarna där varje steg var en kamp om att sätta den ena foten framför den andra. Jag hade litet aningar om att det andra varvet kommer att bli tufft då det redan vid 20 km började kännas i benen, men inget värre än att det gick framåt. Eva sprang fast mej efter Forciten, försökte hålla samma takt som hon, men när jag såg på pulsmätaren och den visade 155 så var det bara att konstatera att det går för fort. Första varvet höll jag en fart som låg litet under 7 min/km, vilket tydligen var för fort för mej, och det fick jag känna av på det andra varvet. Efter det att jag vänt av från Täktom vägen ut mot Dynamiten, och de sista kilometerarna in mot mål, var krafterna helt slut, det gick endast fram med ett envist beslut att komma i mål. Och sakta närmade jag mej målet, farten hade sjunkit betydligt till något mellan 7,30 och 8 min/km. De sista 2 km var oändliga, raksträckan på Kapellhamnsvägen ville aldrig ta slut. Men målet hägrade och jag visste att jag har klarat det, det är bara dom sista korsningarna kvar, sen backen ner mot målskylten och sen är det förbi. Det var en jättefin känslan av att se målskynket och höra hejaropen från alla som stod och tog emot. Tack skall ni alla ha.

Många har frågat vilket som är tuffare, Vättern rundan eller maraton. Jag har funderat en del på det här och vet inte egentligen om det är så stor skillnad, i båda upplever jag samma sak, samma kämpas i dom långa motluten de sista 50 km in mot målet i Motala som nu på raksträckan efter Forcit eller på Kapellhamnsvägen, samma kamp att komma i mål. Så när det gäller den här biten så upplever jag att det inte är någon skillnad. Vättern runt är 300 km, som för mej i somras tog 14 timmar, är det fint väder så är det roligt att cykla, men är det under 10 grader, regnar hela vägen och motvind på västra sidan av Vättern, då svär man i vilken jubelidiot man är som låtit sej luras till något sånt här. Samma känslor och samma ”pina” som igår de sista 15 kilometer till mål.

Utan min frus omhändertagande hade jag knappast kunna gå idag. När vi kom hem tappade hon upp ett hett bad med Arnika åt mej, tände ljus i badrummet och satte på avslappnade musik. Där låg jag som en död i över en timme. Efter badet massage och sen middag, därefter var det dags att krypa i sängen. I morse vaknade jag som en ny människa, inga sjuka muskler, litet svårt att gå i trapporna, men annars helt OK.

Blir det flera maraton, knappast. Nu har jag gjort det som var målet när vi började, jag vet vad det är och hur det känns. Men löpandet kommer jag att fortsätta med, men kortare sträckor,  jag tror det räcker med ½ maraton i framtiden.

Nu är maratonskolan äver och igår hade vi slutprovet. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men kanske det blir bra att börja från början.

Hela lördagsmorgonen var en otålig väntan. Jag ville bara att klockan skulle gå framåt så att vi skulle få åka iväg till Hangö. Jag var full av energi och studsade bokstavligen omkring här hemma och på startområdet. En veckas vila, mycket mat och ännu mera sömn gör sådant.

Det var roligt att komma till Hangö och träffa alla andra maratonskolelever samt övriga bekanta. Tävlingar har blivit perfekta tillfällen att träffa alla möjliga roliga människor, och ju mer jag tävlar desto fler bekanta ansikten råkar jag på. Jag yrade på som en galning, märkte nästan inte att startskottet skulle skjutas.

Nåja, klockan slog tolv och vi sprang iväg. Jag var full av iver och for givetvis för hårt iväg. Bromsade upp mig själv och jag och Jens stannade på en behaglig takt på 5:45 min/km. Jag hade valt att inte titta på pulsen alls, det skulle bara ha skrämt upp mig, då jag tenderar att ha en onaturligt hög puls på tävlingar.

Hela första varvet gick bra, jag njöt av vädret, naturen och publiken. Jag hade Jens som sällskap och vi försökte att inte prata så mycket, men några ord växlades nu och då. Enligt Östersjömaratons resultatservice var klockan 2:00:49 när vi passerade halvmaratonsträckan.

Fram till nästa vätskekontroll vid ungefär 26 kilometer kändes allt ännu bra. Men Täktomvägen gjorde sitt och varje steg kändes tyngre och tyngre. Kroppen började värka litet vid det här laget, inget allvarligt men höfterna, vaderna och fötterna sade vänligt men bestämt åt mig att nu får det räcka. Jag lyssnade självklart inte utan fortsatte vidare.

Här börjar man se att jag tappat tid. Jag klockade vid varje vätskestation för att bättre följa upp mellantiderna. Efter vätskestationen vid Täktom föll vi ner från 5:55 till 6:15 min/km. Vid 30 kilometer började det kännas verkligt tungt. Jag tappade helt kollen på omgivningen, fokuserade bara på att sätta ena foten framför den andra utan att tappa alltför mycket tid. Under loppets gång hade publiken bekräftat att jag var tredje kvinnan och jag ville hålla mig tredje. Jens peppade, han skulle hålla mig på prispallen.

Längs Hangövägen, då allt kändes mörkt och dystert och dåliga tankar börjar förstoras meddelar Jens att han har kramp. Jag är alldeles för trött för att ens säga något, klarar inte av att se bakåt utan fortsätter springa. Han finns i mina tankar men jag klarar inte av att reagera. Min mamma står vinkandes framme vid Forcitkorsningen och jag fokuserar bara på henne och på att komma framåt.

Det är fortfarande otroligt tungt, men nedförsbacken och Reinos peppande kommentarer då han cyklar förbi hjälper. Pulsklockan går från 6:45 min/km till 6:28 min/km. Jag kämpar vidare men distansen mellan kilometerskyltarna blir bara längre och längre. Ord kan inte beskriva hur otroligt tungt det var att springa mellan kilometerskylt 35 och 40.

Då jag kommer till Hangö börjar det kännas lite lättare. Man ser någon tapper åskådare här och var som hejar på och varje person gav mig mera ork. Vid 40 kilometer klockar jag av för sista gången, och de sista 2,2km sprang jag på 6:09 min/km. Jag försökte spurta den sista biten men det fanns ingen kraft kvar. Jag hade nollat mig totalt.

När jag ser mållinjen och hör ”heja Jill” vill jag bara börja gråta. Vilken härlig känsla att komma i mål, se familj och vänner ta emot en med glädje. Jag var yr och benen kändes som spaghetti. Har ingen aning om vad jag sade eller vem jag pratade med. Jag hann inte vara i mål många minuter innan jag får det bekräftat, jag kom i mål som tredje kvinna och fick därmed en pokal. Min fästman sprang också sitt första maraton, och han fick en härlig tid på 3:57:38.

Tiden blev 4:14:15 och jag skulle aldrig klarat det utan vårt finfina träningsschema upplagt av Reino, som t.o.m. fastnade på en bild. Jag vill också tacka varje person som hejade på mig samt mina vänner och familj som kommit för att understöda mig. Tack också till Västis för att de ordnade detta helgalna äventyr. Medelpulsen blev 181 slag/minut och jag känner en stor tacksamhet till hjärtat som orkade med hela vägen.

Idag är jag trött, stel i benen och otroligt törstig. Gårdagen var ett spännande äventyr och jag kan äntligen kalla mig maratonlöpare.

Vaknade tidigt idag och njöt av en kopp kaffe. Funderat på gårdagen, en hel massa tankar blandat med förvåning och tacksamhet. Såhär var loppet för mig igår;

…har börjat skriva många gånger, men raderat och börjat igen… det är så många saker som påverkat på olika sätt…

Nåja, börjar nu ändå vid startskottet som sköts kl.12 och likaså for min puls upp i skyarna med kraft av både adrenalin och spänning. Nu händer det! Och utmaningen var att hålla pulsen i styr åtminstone de första 10km. Vackra vyer mötte en där längs stranden. Pulsen ville inte lugna sig och jag var lite andfådd, så jag gick emellanåt en lite bit för att skjuta upp på mjölksyrebildningen så länge som möjligt. Och laddade med vätska och kolhydrater. Glada människor vid vägen. Kändes helt bra, sakta men säkert.

Och så fortsatte färden ända till efter Forcit då de snabba på halvmaraton började komma förbi. Roligt att se andra löpare. Småningom började låren bli ganska möra och efter 17km var det inte så roligt längre. Försökte ändra på löpstilen lite grann, men det lyckades inte, för låren gjorde sig tillkänna ändå. 

Tack alla som var o hejade vid halvan, för då behövdes det verkligen!! Svårt att beskriva hur det kändes då det andra varvet inleddes. Ofattbart att man gjort en lång runda och nu skulle på en till då låren kändes så som de gjorde! Samtidigt så visste jag att småningom börjar allvaret och jag hade ju varit nyfiken på det. Så svårt att föreställa sig något man inte upplevt.  

Hade tänkt njuta av vackra vyer på andra varvet, men det var nog bara att hålla koncentrationen och tankarna i styr. Men visst såg jag ”på riktigt” glimtar av det vackra havet, samtidigt som jag funderade på att varför utsätter man sig för sådant här. Nåja, andra varvet var verkligen ensamt och vid 25km fick jag sätta på MP3-spelaren som sällskap för att få bort onödiga tankar. Har inte direkt lyssnat på musiken, som jag hade på låg volym, utan den var mera där som en liten behaglig bakgrund. Koncentrationen var på här och nu och ville inte ens kolla klockan, det skulle bara ha varit en pina om hur länge det var kvar. Kilometer-skyltarna som mötte en kändes bättre. Och när jag efter 31km hörde Guns ko-skälla, så gav det igen en energi-kick och jag tänkte börja gråta. För det visste jag i förväg att ses vi åter på andra varvet, så då är jag redan så långt att jag inte kan ge upp.

Och tänkte på det som Baba sade att sen när väggen kommer emot, det går om och att det också kändes för henne att ge upp, men hon fortsatte. Och också på andra människors tankar, råd och erfarenheter, som glimtvis dök upp i olika stunder.

Väggen kom aldrig på riktigt (?), men vid 17km kom det  första ”skynket” och sedan vid 35km det andra. Förstår nu vad som menas med att maraton börjar vid 35km…då hjälper inga tankar på att det ”bara” är 7km kvar. Vet inte varifrån viljan kom ifrån, men den starkaste tanken var att dethär gör jag aldrig igen och nu förbaskat skall jag klara det därför!

På andra vavet efter Forcit och vid campingen började jag åter se några andra löpare. Alla kämpade på. Kändes inte lika ensamt längre. Ett steg i taget, annat gick inte att tänka på, men alla hejade på varandra då man möttes. Svårt att förklara smärtan i låren, det gick inte att öka alls på takten, tog några gång-steg emellanåt och kollade att jag hade känslan kvar genom att nypa i låren. Och så länge det var känsla i dem så fortsatte jag. Vet verkligen inte varifrån den viljan kom ifrån. Sista kilometern var alldeles för lång, men fick sällskap av en herreman som pinats av kramper i vaden och fått gå mestadels efter Fyra Vindarnas hus. Han hade sprungit flere maraton förut, men ofattbart att han kom igenom ändå! För mig skulle nog en kramp ha satt stopp för spelet! Han fick kämpa och jag likaså den sista kilometern. De sista 300 metrarna var de bästa!! Då försvann tröttheten och smärtan plötsligt och det var plötsligt så lätt att le!!!

Härligt att vara i mål!!! Och ett stort TACK till alla som var där och ta emot!!!!!! Tack att ni orkade vänta!!!

På kvällen var det härligt att få ligga på soffan. Kändes ganska neutralt, all ”sisu” var nog uttömt helt maximalt. Var förvånandsvärt inte hungrig, men åt och drack trots det. Slumrade till och efter midnatt for jag till sängs, ännu påklädd alla bekväma, mjuka kläder och somnade med en filt över mig.

Idag känns det otroligt bra och det är mest låren som ger till känna. Men om jag undviker trappor och att sitta lågt, så går det bra!

Facebook fylls med en massa ”jag gjorde det!” utrop. Loppet är bakom och det är oerhört tillfredsställande att nu få titta tillbaka på själva prestationen. Benen är mycket ovilliga till något som helst samarbete nu, men fingrarna fungerar bra (de var också rätt svullna och styva mot slutet), så jag skriver några rader.
För egen del gick loppet både bra och dåligt. Jag disponerade inte mina krafter rätt, utan sprang för fort första halvan, och krafterna tröt mot slutet. Min pulsklocka fungerade inte under en stor del av loppet, och jag hade planerat springa enligt puls. Men när pulsklockan som bäst skenar till 220 när den borde ligga på 150, så har man inte mycket glädje av den. Under andra varvet fungerade den sen som den skulle. Måste försöka ta reda på varför den inte ville. Det var samma sak under den sista länken innan loppet.
De stora stunderna undre loppet var mellan 10 och 20 km, då löpningen var njutbar och lätt. Vid varvningen hade jag tänkt rida en stund på att jag är på bättre halvan, men då började kroppen tycka att det räckte. Vid 25 km var det vansinnigt tungt, och då har man ju fortfarande långt kvar, så jag var rätt orolig över hur det skulle gå. Men det blev lättare igen, och jag kämpade mig med någorlunda fart fram till drygt 30 km. Där kan man intala sig att det är lite kvar. Sen blev det degigt på riktigt. Jag fick promenera en hel del, och varje gång jag började springa igen krävdes tonvis med beslutsamhet. Sen orkade jag springa någon kilometer, och så var det promenad som gällde igen. Efter sista vätskekontrollen var det knappa två kilometer kvar, och det sprang jag på adrenalin och längtan i mål. Jag ville också komma springande i mål, och det gjorde jag. Det var lite nerförbacke och en hel hög kompisar från maratonskolan ropade och hejade. Tuusen tack för det! Det var jättefint att komma i mål och möta alla glada vänner. Men jag var som en trasa, damp ner i gräset och lät mig skötas om av frun, som var väl förberedd för det uppdraget. Tiden blev 5.34, vilket är en del sämre än jag hade hoppats på, men helt ok efter omständigheterna. Stort hurra för Jill som placerade sig tredje i damklassen, och alla ni andra som fullföljde och fick fina tider. Kurre måste bryta – vet inte varför, men det var förstås lite synd eftersom han hade satsat stort, men han sprang en halva!
Jag skulle gärna rikta några stora tack: Största tacket till den som gjort mest – jag själv ! Näststörsta till min supportiva fru. Hon har tränat med mig, och stött (väl sekunderad av våra tre barn) på alla tilltänkliga vis, och var idag med och sprang halvmaraton. Tredje tacket går till vännerna i maratonskolan – ni är helt enkelt fantastiska vänner. Fjärde tacket till vår tränare Reino Kärkkäinen som bidragit med stort kunnande och gjort väldigt välavvägda träningsprogram. Femte går till tidningen Västra Nyland som ställde igång hela projektet. Dessutom vill jag tacka arbetskamrater, vänner och folk i församlingen som hela tiden uppmuntrat och kollat upp hur det går.