På lördag skall jag tala om Anaché i offentligheten för första gången. Det blir på Karelia i Ekenäs, då det dessutom är Raseborgsdagen. Du kan läsa mer om programmet (det blir musik också!) här.
Jag insåg det här plötsligt idag. Att jag skall berätta om Anaché nu. Läsa högt ur boken. Jag som fortfarande har svårt att säga titeln högt! Så privat har jag hållit hela projektet. Och nu: slunga ut det i Världen.
Ojoj.
Jag tog en tur till Fiskars för att äta lunch och fylla på ekomatförråden på Brukets Potis & Lök, och sen gjorde jag något mycket ovanligt: jag for ut på en liten åktur.
Jag hade till en början tänkt vända om, men omgivingarna var så fina att jag bara fortsatte och fortsatte, vidare från Fiskars och mot Antskog. Tack vare karttjänsten på telefonen fanns det ingen risk för mig att tappa bort mig. Förbi bruna åkrar som väntar på sin första grönska körde jag. Över åsar med vyer ner mot böljande nygröna fält kantade av nyknoppade björkar. Genom gammelskog med bummelstenar mellan granarna. Förbi glittrande sjöar och röda små hus. De första maskrosorna lyste mot mig från söderslänter, tussilagon susade förbi och över allt vitsippor vitsippor vitsippor. Jag stannade ibland och fotograferade med mobilen, men inga bilder kan göra den sköra finska våren rättvisa.
Men du min skapare vilken vacker trakt jag valt att bosätta mig i.
I dagens blad kan vi läsa om råttproblemet i Ekenäs och att man bäst råder bot på problemet med fällor och gift. Vi lär ha råttor också här i Karis. Men idag hittade jag de här sötnosarna sovande under vår trädgårdssoffa:
Igelkottar är sällsynta nuförtiden. De håller sniglar och ormar borta från din trädgård. Tänk på att råttgift också kan hamna i en igelkottsmage. Låt istället bli att sätta ut mat åt fåglar och andra djur på marknivå. Det lockar till sig råttor.
Jag var på Carl Larsson-utställningen på Ateneum i fredags.
Och drabbades av en insikt.
Ni vet cupcakes-debatten. Eller hemmafru-debatten, som gör Birgitta Stenberg vansinnig. Unga kvinnor som satsar på ”homeing” och att baka muffins och sy gardiner och pynta och fixa och jag vet inte, stoppa strumpor. Underförstått: istället för att göra karriär. Stannar hemma och förtjänar inte till pensionen och bidrar inte till samhällsekonomin. Den debatten.
Jo detta insåg jag när jag såg Carl Larsson-utställningen och reflekterade över hans liv och hans förhållande till fru Karin, som skapade det fantastiska, idylliska hem som syns på snart sagt alla hans tavlor.
Jag vill vara fru Karin. Jag vill fixa till ett så där vackert hem, och samla familjen i nätta hemsydda kläder runt ett matbord dignande av god hemlagad mat. Jag vill göra det, för att det är gott att han vackra ting omkring sig. Det är lättare att vara lycklig, tycker jag, i en harmonisk vacker miljö. Det är lättare att skapa (för mig) om det inte är kaos och smuts och jyskmöbler överallt. Och då vill jag vara Karin för att väva mina egna mattor och brodera mina egna sängförhängen och baka de där föraktade cupcakesen – för ingen annan gör det åt mig.
Men jag vill också vara Carl Larsson. Som har den där frun. Hon som sköter barnen och maten och kläderna och hemmet och ser till att barnen är väluppfostrade och sitter modell och inte stör mig. När jag är Konstnär och upptagen med att Skapa. En fru som skänker mig den vackra miljön och friden och ron.
Och DET är den moderna kvinnans, och kvinnliga konstnärens, dilemma.
I morgon kan man annars höra mig snacka lite om Tidspiraten i Radio Vega, Huvudstadsregionens morgonsändning. Tidspiraten är det ”brödjobb” jag hållit på med i några år nu, ett läromedel i historia för lågstadiet.
Knäpp på radion sådär kring 8.40. Hoppas morgontåget är i tid!
Jag vet att detta är högst politiskt inkorrekt, men: Jag längtar efter en Citymarket i Ekenäs. Eller ännu hellre i Karis. Så att man skulle få tag på alla de där ingredienserna jag längtar ihjäl mig efter.
Fredagkvällens lyxiga risotto med ugnsrostad butternut squash (från Citymarket i Kyrkslätt…) och saffran är inte riktigt detsamma med Pirkka-bacon istället för pancetta. Bara för att nämna ett exempel.
Och lugn bara lugn, jag skulle handla Mörby gårds ekokött och speltmjöl och ekologiska specialiteter från Brukets Potis&Lök ändå. Men det är logistiskt omöjligt att alltid åka till Stockmann om man vill ha något lite extra.
Jag var och handlade. Burkar, blommor, krukor och frön.
Efter att jag stajlat fönsterbrädet i köket så här vårigt och fint insåg jag att vi fortfarande har julgardinen uppe.
Oh well. Kanske vi får ner den i april…?
Kommer ni ihåg den vackra morgonpromenaden jag företog till mitt arbetsrum? I morse gick jag iväg ännu tidigare, men nu var det ingen blå timme utan ljust och snöstorm. Istället hade jag sällskap.
Jag vet inte varför lamporna blev så sneda, jag lovar att jag inte var full!
På ”jobbet” ritade jag kartor (bara för eget bruk) och funderade kring länder och inser att jag fastnat lite i realism. Måste kasta loss och låta fantasin ta över.
Det var kämpigt att gå hem igen efter att det snöat i flera timmar och ingenting var plogat. Bra motion i alla fall.
Med anledning av denna artikel i dagens VN: När jag undrar hur man skall bli inspirerad mitt i ett krig citerar jag Anna Gullichsen som i ett inlägg på sin blogg frågade sig just det. Äras den som äras bör! Hennes blogg är också i övrigt välskriven och läsvärd.
Så här skall man starta veckoslutet:
Pumpapannkakor på spelt
Blanda ihop 2½ dl speltmjöl från Mörby gård, 1½ tsk bakpulver, ½ tsk salt och 1 msk socker (kan uteslutas) samt ½ tsk ingefära, ½ tsk kanel och lite mindre än ½tsk nejlika.
Smält 40 gram smör och blanda i knappa 2 dl mjölk och ett ekologiskt ägg. Rör ner de våta ingredienserna i de torra. Rör ner 200 gram pumpamos.
Stek plättar i smör (större än våra små plättar, och tjockare också). Ät med smör, lönnsirap och stekt bacon. Mums!
