Ett annan mittimellantillvaro som jag gillar just nu är terrasser med tak. Det finns någonting generöst med terrasser. Man behöver inte välja om man skall sitta ute eller inne. Och för en obeslutsam människa som jag bereder det högsta nöje att inte behöva välja varken det ena eller det andra.

Hurra, hurra! Det är väldigt roligt, man får riktigt gratulera Tenala som fått ett nytt kafé. Jag blev nästan lyrisk när jag kom in där för första gången och såg de små mysiga rummen. Det röda rummet. Tänkte på Strindbergs röda.

Sen gick jag i gång och började planera hur jag skulle sitta här under höstförmiddagar (när jag är ledig och nyttjar mitt stipendium) och skriva, filosofera och dricka te. Och plötsligt blev jag så upprymd över framtiden att jag mitt i solgasset fick en sådan intensiv längtan efter hösten. Så kom kära du, kom höst, kom vindar, kom inspiration.

Må jag ändå minnas hur jag tänkte, under denna första väntande iver, när hösten väl kommer. Må jag ändå unna mig att ta den tiden då. I tid.

Varför det nu sen är bättre att sitta här i kafét än hemma, där rummen ser ut ungefär lite på samma sätt, det kan jag inte svara på. Men nåt är det.

Nå eftersom jag snart skall gå på semester för en tid och sedan vara borta för en riktigt lång tid (ett år) så satte jag mig en dag här i min röda sammetsstol på Västis (den under bokhyllan som blir bara tyngre och tyngre) och blev lite sentimental.

Har någonslags utvärdering med mig själv. Att vad har du nu riktigt åstadkommit på de här åren som nu är inne på sitt sjätte här på Västis? Vad har du nu gjort och sådär? Här och annanstans? Har du kommit någonstans på vägen? Och vad är att komma nånstans? Och var ligger Nånstans? Och måste alla komma dit?

Och har du ens fått upp rumpan från stolen eller sitter du där och värper på samma plats i livet? Bara för att det är bekvämt. Aj, aj vad den där bekvämligheten kan vara ett gissel ändå.

Och så måste jag till slut medge när tankarna rusat kors och tvärs att inte har det blivit så mycket. Samma gamla stol sitter jag i som på ettårsdagen. Moffas sammetsstol. Att i den sitter jag. Ännu bara.

Och just då  kommer kollegan Sport-T in när jag sitter där och beklagar mig och då säger jag till honom att:

- Inte har man kommit särskilt långt heller. Samma gamla sammet.

- Nä du har inte kommit så långt, men stolen har ju, säger han glatt

(just på det där sporträttframma direkta oanalytiska sättet som vi inte känner till så bra här på kulturredaktionen)

Sen rusar han vidare. Sitter sällan. Alltid i farten. Och här sitter jag.

RIDÅ alltså.

I röd sammet.

Om jag inte skulle arbeta på den här tidningen så tror jag faktiskt att jag skulle ha ganska svårt att låta blir att reagera på den här artikeln om Överkokt potatis och oaptitlig brunsås.

Om jag inte skulle arbeta på den här tidningen så tror jag faktiskt att jag skulle skriva en insändare och säga vad jag tycker om det här.

Hur är det med dig? Du som inte jobbar på den här tidningen. Vad tycker du? Det skulle vara ganska intressant att höra din åsikt. Jag menar, tycker du att det är okej att gamla människor som inte har så många njutningar i livet att se framemot blir serverade mat som väldigt väldigt få skulle nöja sig med på sina lunchrestauranger.

Å andra sidan behöver man ju inte bry sig. Man kan gå till Sippan o äta närproducerat och smakligt och gott. Och tills man blir gammal är det så himla länge att på det sättet berör det ju inte heller.

Och gamla känner väl inte så mycket smak heller, så avtrubbade är de. Eftersom de är, just det, gamla.

Är det så vi tänker? Det är faktiskt inte så hemskt länge sedan man opererade spädbarn utan bedövning eftersom man trodde att det inte kände någon smärta eftersom de var just det, små.

Vad lycklig jag blev. Först en gång och sedan en gång till. Först kom ett lååååångt brev, visserligen per e-post men ändå ett riktigt Brev från en god vän som tillbringar sommaren i sitt hus i Provence. Underbara Vän.

Jag tog min kaffekopp, satte mig i soffan med surfplattan i famnen, och på något underligt sätt så blev det till ett handskrivet brev fast det var ett elektroniskt. Inte den bästa surfplattan i världen kan upphäva doften, känslan, förnimmelsen av en vän. Där är orden som skrivs från hjärta till hjärta så kraftfulla att de överbygger alla former av teknik och kliniskhet. Har du märkt det nångång?

Och visst saknar jag prasslet, fina pappret, kuvertet med franska frimärken att tumma på. Men samtidigt finns det något tilltalande i det att veta, att i samma sekund som hon trycker iväg sitt brev så når det mig. För hon är en kvinna i stark förändring och det är inte alls så säkert att ett pappersbrev som når mig om si så där en vecka längre skulle vara aktuellt. Och allra minst mitt svar till henne med rådgivande ord, som i värsta fall om si så där två veckor kan te sig som rena rama kindnypet.

Så jag får famnen full med fransk romantik och annat matnyttigt. Läser, njuter. Läser, njuter. En gång till.

Följande dag på jobbet kommer brev nummer 2, också elektroniskt. Min goda recensent Ulf-Erik Slotte förärar mig en personlig text, en resekildring från sin resa i Provence med släkten. Den är inte tänkt för publicering utan att läsas för mitt eget höga nöjes skull. Nöjsamt är det. Att få ta del av tankar och upplevelser från en resa som inte är min resa, men lite blir min resa.

Härliga brev. Tack, tack, tack.

Morfer. Har du hört det ordet förut. En dag kommer vi tillsammans med en kollega att diskutera det där märkliga fenomenet som ingen kan förklara. Plötsligt så dyker det upp en sak i tillvaron, ett tanke, en idé ett fenomen. Och som på beställning så upprepar sig samma sak kort därefter men i lite annan form. Kloka kollegan som kan mer om såna här saker säger att det vi talar om heter morfer. Jag tror det var det ordet han sa. Eller så var det något ord som liknar.

I morse när jag åkte till jobbet så lyssnade jag på radio och plötsligt så dök Tomas Ledin upp där med en strof som naglade sig fast. När jag öppnade e-posten så hade två kolumnister levererat sina sista kolumner för den här säsongen, och tagit upp samma sak som i låten. Morfer, menar min kollega. Nånslags konstiga bidningar och länkar i universum som plötsligt hittar varandra och skapar ett samband.

En sådan lustig liten morf är då denna tanke om att försöka våga sig på att inte göra nånting alls. Inte ens på semestern. Tomas Ledin  menar att det är  en högt underskattad aktivitet.

Han har formulerat det så fint i den här sången

Och i dag så kan du på kultursidan i Västis  läsa vad vår fina krönikör Freja Rudels skriver. Håll utkik. Hon formulerar det bara så himla bra och finstämt.

Här ett litet smakprov.

Sug på den här meningen som Freja skriver om sin lilla son, ord som godaste choklad. (Den meningen, den sista hade på grund av ett tekniskt misstag ramlar bort ur kolumnen och i stället flyttat till paradsidan. Där hittar du den.)

”Han har upptäckt att den vackraste musiken föds när man släpper taget”

Och på redaktionsgården låg ett litet ekblad som också vågat släppa taget. Men lite för tidigt. Ännu är det inte höst. Så lite handlar det om timing också. Att inte släppa för tidigt och inte för sent. Inte enkelt att vara blad.

Jo. Gumman var kvar på Borstö och såg precis ut som tidigare om åren. Hon har heller inte ramlat omkull utan det är bara min surfplatta som envisas med att vända henne i sidläge. För övrigt har hon klarat alla stormar som blåst över Borstö. Och när vi vandrar mot båten träffar vi överraskande Måns och Magnus som håller ön i trim. Vi får oss till livs lite skvaller från ön och min far bidrar med några storyn från tidigare år. Då när spritsmuggling var vardag och så där. Några storyn är hämtade som ur värsta roman. Än en gång får man konstatera att verkligheten överträffar sagan.
I morgon blir det sommarblot på Rosala för övrigt. Välkomna med.