Idag har tusentals mödrar runt om i vårt land uppvaktats med blommor och gåvor – mors dag till ära. Varje mor som gjort sitt bästa för att vägleda ett barn in i vuxen ålder är värd stor ära och mycket beröm. Det är ett tufft uppdrag, speciellt i vår tid då motkrafterna blir allt starkare. Allt färre mödrar har möjlighet att vara mor på heltid, arbetslivet är tufft och samhällstempot gör att många föräldrar bara hinner med det nödvändigaste. Kvalitetstiden blir lätt lidande och många barn och ungdomar känner att de inte blir sedda. Vilken viktig uppgift mödrar (och fäder) har idag, att vara ett föredöme, i en tid då antalet dåliga föredömen tycks växa exponentiellt. Många familjer spricker också sönder vilket lämnar vissa mödrar utan stöd i omhändertagandet av barnen. Idag tänker jag speciellt just på ensamförsörjande mödrar och hoppas att varje ensamstående förälder skall få uppmuntran, uppskattning och kraft att orka.

Jag påminns om ett sms jag fick av en mor till en lägerdeltagare efter ett läger för handikappade barn. Jag avslutade lägerdagboken med att tacka henne för den viktiga insatsen hon gör som mor för lägerdeltagaren jag hade haft hand om och önskade henne Guds välsignelse och kraft för framtiden. Som svar fick jag ett stort tack för de ”medmänskliga orden”, som av allt att döma hade betytt så mycket. Det är just det vi ofta glömmer, att de flesta mödrarna inte behöver någonting stort eller märkvärdigt för att känna sig uppskattade, utan kanske några ord av uppmuntran, en kram och en vacker blomma. Det är de värda.

Vi laddade upp inför helgens festligheter med delikat lamm ytterfilé med rödvinssås och klyftpotatis i Bromma, hemma hos kära släktingar. På lördag blev det dimission för min äldre bror Stefan, efter fem år av studier vid Livets Ords Teologiska Seminarium (LOTS) i Uppsala.  LOTS är en filial till Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma. Studierna är krävande och håller hög, amerikansk standard. Själva dimissionstillfället är festligt och följer den amerikanska traditionen med särskilda dräkter och huvudbonader. Det gula bandet symboliserar en alldeles särskild akademisk utmärkelse och ges endast dem som utexamineras med summa cum laude, vilket förutsätter ett nästan prickfritt avgångsbetyg.

Livets Ords Teologiska Seminarium startades av pastor Ulf Ekman som också leder församlingen Livets Ord där skolan är verksam. Den omtalade församlingen Livets Ord har gått en lång bana från den turbulenta startfasen på 80-talet till att under 90-talet bli en växande missionsrörelse med ett brett missionsarbete i stora delar av världen. Under de senaste åren har Livets Ord – ganska otippat – blivit en ekumenisk brobyggare i svensk kristenhet, med goda kontakter till såväl människor inom Svenska kyrkan som katoliker, ortodoxa och frikyrkliga. Idag är också församlingens relation till de lokala myndigheterna i Uppsala unik. Livets Ord kallas in som aktör till storevenemang och bidrar ofta med ordningsvakter och annan personal när staden behöver förstärkning.

En cykeltur ut till vackra Prästkulla på valborgsmässoafton var en riktigt uppfriskande upplevelse. De vidsträckta fälten och vackra skogsbrynen håller på att vakna upp från vinterdvala och göra sig redo för sommarskrud. En skön vind fläktar passligt när jag pausar på bron över den långa Gennarbyviken som redan för ett tag sen skakat av sig vinterisarna.

Valborgsmässoafton blev en kväll full av skratt tillsammans med goda vänner, hemma hos Mikael och Iselin Nylund i Prästkulla. Huset är alldeles nybyggt och väldigt smakligt inrett. Ljusa, vackra ytor, rymligt vardagsrum och kök med vacker utsikt ut över den omgivande naturen. Det långa matsalsbordet fylls av läckerheter från den ena ändan till den andra.

Familjens unga arvinge Josua hade födelsedag nyligen och firar nu sin andra valborg. Han har just lärt sig gå och imponerar på gästerna med att ta sig från ena ändan av vardagsrummet ända fram till pappas famn utan att falla. Kvällens unga charmör går och lägger sig före mörkret faller, medan vi äldre sitter och spelar finlandssvenska bordsspelet Morjens förbi midnatt, under högljudda skratt. Till tur är vi på landet, ingen granne störs och Josua sover sött trots oljudet.

Den här helgen blev det igen dags för Get2gether, ungdomshelg i Grankulla med ett tjugotal ungdomar från olika delar av Södra Finland. Ett verkligt härligt gäng, lätt att ”chilla” med, såsom det numera heter. Jag fick en välförtjänt deja vu då jag efter några tusen nätter på tjocka madrasser fick återuppleva hur det är att sova i sovsäck, på ett tunt liggunderlag på ett dragigt golv. Tankarna for osökt tillbaka till allehanda ungdomsläger som man själv deltagit i under tonåren. Ack dessa svunna tider… Nu är man själv ledare och försöker få pli på tonåringar som helst skulle vilja sitta uppe hela natten. Det är väl så det skall vara.

På lördag eftermiddag hade vi ”capture the flag” i Grankullaskogen, och min sjuka fot gjorde sig påmind när jag försökte fly undan aggressiva motståndare på fiendeterritorium. Lördagskvällens spel och frågesporter utmynnade i en stämningsfull andakt i den vackra kyrksalen i Metodistkyrkan i Grankulla. Det är efter en sådan här helg som man känner av en ”god trötthet”, en trötthet som känns meningsfull för att det man gett sin energi åt är meningsfullt.

Jag har en målsättning att motionera åtminstone två gånger i veckan. Mina gamla, förskräckliga joggingskor gör inte riktigt rättvisa mot den målsättningen, men ju längre våren kommer, i desto flitigare användning tycks de komma. Cykellänken ut över Pojoviksbron och runt Trollböle är ett passligt motionspass för mig. Jag har lite svårt med att motionera ”lite grann”, så när jag väl tar mig i kragen och kommer igång vill jag helst att svetten skall rinna ordentligt.

Målsättningar kan vara bra hjälpmedel för att skapa nya, goda vanor i ens liv. Det gäller inte bara motion utan allt mellan himmel och jord. Ofta tänker vi inte ens på hur ingrodda vissa mönster är i våra liv – på gott och på ont. Den där otrevliga känslan av att gå och sova utan att ha borstat tänderna är ett bra exempel. Tyvärr blir inte alla goda vanor lika automatiska som tandborstningen. På många sätt lever vi i en strid mellan goda och dåliga vanor. Ju mer vi ger efter åt onödig slöhet, slapphet och ”orkar inte” – attityd, desto mera ger vi spelutrymme åt mindre nyttigt tidsfördriv.

Det är otroligt hur mycket energi det kräver att bryta en dålig vana, och hur mycket arbete det förutsätter att etablera en ny god vana i ens liv. Men det är också otroligt, hur lätt det är att uppehålla en god vana, när den väl fått fäste i ens liv. Det är därför som vissa människor joggar förbi vårt fönster varje morgon kl. 7, medan vi sitter och suckar: ”om jag bara skulle orka…” Det gäller att ta det första steget, och sedan inte ge upp…

I Norge har psykiatrer publicerat resultaten av en ny sinnesundersökning av Anders Behring Breiviks sinnestillstånd vid stunden för den massaker han genomförde på Utöya i Norge i augusti. Resultatet av undersökningen är att Breivik anses ha varit tillräknelig när han genomförde sina våldsdåd i somras, och att han därmed skall kunna dömas till fängelsestraff. I en tidigare undersökning som publicerats konstaterades att Breivik lider av paranoid schizofreni och var i psykos när han genomförde brottet.

Två undersökningar med diametralt motsatta slutsatser har nu presenterats, och i den kommande rättegången som inleds på måndag är den brännande frågan: vilkendera undersökningen skall vi tro på?

Det är minst sagt förvirrande för den stora allmänheten att professionella utredare har kommit till så olika slutsatser. Samtidigt måste jag erkänna att då resultaten från den första undersökningen publicerades, var min spontana reaktion stor skepsis. Jag är ingen psykiater, men jag tar mig friheten att fråga om en människa som lider av paranoid schizofreni och psykos kunde klara av att genomföra ett så komplext brottsförlopp, med så många detaljer att ta i beaktande och så många infallsvinklar: politiska, tekniska, psykologiska, logistiska. Det är min erfarenhet av vissa fåror av den moderna psykiatrin att man nästan alltid i dylika fall vill hitta en psykologisk förklaring till groteska brott som genomförs. Det är en av den naiva, humanistiska människosynens lapsusar, att man tvärt vägrar att acceptera att vissa människor kan genomföra dylika våldsdåd utifrån ren och skär moralisk ondska. Nu menar jag – bevare oss väl –  inte att Breivik är en helt frisk människa. Men att den nypublicerade undersökningen ger för handen att han var fullt tillräknelig när han begick brotten förvånar mig verkligen inte.

Söndagen var en festdag. Det blev barnvälsignelse för släktens nykomling, min brorson Malcolm. Barnvälsignelsen var en del av gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i Helsingfors. Pastor Kenneth Grönroos förrättade välsignelsen. Precis som i barndopet – som för de flesta är en mera bekant tradition – är barnvälsignelsen ett vackert uttryck för att en ny människa har kommit till jorden och blivit en del av församlingens gemenskap. Själv fick jag också hålla i Malcolm en god stund, och igen en gång kom vi faktiskt riktigt bra överens.

Efter gudstjänsten blev det släktmiddag på en italiensk restaurang. Mina bröder försökte instruera mig i att spela på en Ipad, och jag insåg att jag är obotligt oteknisk jämfört med mina bröder.

Nu har stilla veckan börjat och påsken närmar sig. På torsdag kväll firar vi frikyrkornas Gemensamma Getsemanestund i Missionskyrkan, och på söndag eftermiddag har vi påskmåltid i Metodistkyrkan. I övrigt blir påskdagarna lugna, och jag ser faktiskt fram emot några lugnare dagar. Påsken kommer den här gången riktigt lägligt som en break för att ladda upp inför andra halvan av våren.

Fastetiden börjar gå mot sitt slut och påsken närmar sig. Fasta handlar om att avstå från olika saker – i första hand mat – och märkligt nog har intresset för fastan vuxit de senaste åren. Att säga att det blivit populärt att fasta är kanske att ta för stora ord i sin mun, men tydligt är att allt fler människor söker efter någon motvikt till det materialla överflödet som ändå i slutändan ofta lämnar en viss tomhetskänsla efter sig.

Att avstå från mat är inte så lätt, speciellt inte då man går från bjudning till bjudning. Vissa arbetsveckor tappar jag räkningen på hur många gånger jag äter på olika arbetsmöten och tillfällen. Jag skäms nästan över att inte behöva gå så ofta till butiken vissa veckor då det känns som att man går från fest till fest. Ändå finns det någonting bra med måltidsgemenskap. Maten och samtalen vid matbordet förenar oss och för oss närmare varandra. Fasta har sin tid och festa har sin tid. Den gånga veckan har lutat mera åt det senare hållet.

På tisdag hade vi planering inför vårens Get2gether för ungdomar, hemma hos min goda vän Ha Hoang. Det blev väldigt god mat: Tonfisk med chili. Starkt men gott! Och planering går vanligen bättre på mätt än hungrig mage. Här samtliga ingredienser:

Tonfisk med chili, lök, vitlök, tomatkross, lite kokosmjölk. Serveras med pasta och rikligt med basilika och mozzarellaost. Rekommenderas!

På onsdagkväll blev det kombinerad cellgruppskväll med födelsedagskalas. Igen mumsig mat och dessutom god efterrätt.

Det har blåst ordentligt om Stefan Wallin och hela försvarsreformen den senaste tiden. Dragsviks öde, Wallins person och regeringens krav på besparingar inom försvaret har blandats ihop till en enda soppa som media med glädje öst av de senaste dagarna.

Bortom den försvarsreform genom vilken man primärt önskar uppnå ekonomiska målsättningar, skulle det finnas gott om utrymme för diskussion kring andra aspekter av försvarsreformen, aspekter som kanske i längden kan vara ännu viktigare. De frågor som berör den allmänna värnpliktens vara eller icke-vara och försvarsmakten som institution har nu drunknat i oändliga utläggningar om vad Wallin sagt eller inte sagt, frågor som inte har så stor betydelse om tjugo år.

Min egen uppfattning om försvarsmakten som institution förändrades en del under mina sex månader i Dragsvik. På grund av dålig syn tillhörde jag den s.k. kommando-plutonen. Jag kom in i armén i god form och var motiverad att hålla konditionen på topp. Men p.g.a. min placering i kommando-plutonen fick jag under fem månaders tid inga möjligheter till fysiska, motionshöjande aktiviteter under tjänstetid. Inte ett enda gymanstikpass på tjänstetid på fem månader, trots att jag helst hade rört på mig flera gånger i veckan. Resultatet var att jag var i betydligt sämre kondition när jag kom ut ur armén än när jag ryckte in.

Det arbete som jag skulle utföra på min kommenderingsplats under en dag kunde utföras på ca 13 minuter. Men jag var tvungen att sitta på kontoret åtta hela timmar varje dag. Det känns otroligt att vi lägger ner brigader av ekonomiska skäl, samtidigt som vi har råd att ha sex L:s studenter (åsyftar inte mig själv), på något dammigt förråd på en brigad och sortera muttrar eller kalsonger. Samtidigt måste jag – trots viss okunskap – fråga mig om Finland på allvar tränar upp en armé som möter dagens och morgondagens hot och utmaningar. Eller är det bara jag som har en känsla av att medan andra länder gör sig redo att möta kärnvapenhot och krigföring med kemiska vapen, så springer vi ännu omkring i G-skogen och ropar ”laukaus”. Ni som aldrig varit i armén, tro mig, ni vill inte veta vart våra skattepengar går. Jag nöjer mig med att säga att det finns utrymme för nya reformer.

Jag kommer in på Uncan i Karis kring femtiden på torsdag eftermiddag. En del ungdomar sitter vid datorerna, andra tittar på en fotbollsmatch på tv och några spelar biljard. På torsdag eftermiddagar är det Betelförsamlingen i Karis som ansvarar för Uncan. Ett gott samarbete mellan församlingen och staden har pågått redan en tid och tack vare samarbetet kan Uncan hålla öppet en dag till i veckan.

Ungefär halv sex-tiden får jag muntur och har möjlighet att tala åt ungdomarna. Samlingen är frivillig men de flesta kommer för att lyssna. Jag talar på finska vilket är ovant för mig, men efter en lite trevande början kommer jag i gång. Jag berättar bl.a. om hur jag som barn var rädd för döden, hur jag var rädd att min familj skulle dö och att jag själv skulle dö, men hur jag kom över den rädslan. Några ungdomar lyssnar väldigt intensivt och verkar ta in varje ord. Andra är inte så intresserade och ett par killar börjar bråka med varandra medan jag talar.

En stund senare möter jag en ung kille som slår sig ner i soffhörnan. Vi börjar samtala om allt som berör tro och vetenskap. Frågorna haglar och det märks att den här killen har tänkt igenom frågeställningarna. Skulle vi inte alla vara handikappade p.g.a. inavel om vi härstammade från bara två människor? Hur kan Bibeln påstå att jorden är bara 6000 år gammal? Tror du inte att helanden och andra övernaturliga fenomen kan förklaras med att människor hallucinerar eller inbillar sig?

Frågorna är många och jag är imponerad över att en tonåring är så kunnig och har så många tankar i de här frågorna. Det är inte första (och knappast sista) gången jag ställs mot väggen för min tro. Men våra slutkommentarer får sammanfatta vårt goda samtal: ”Jag kan inte hindra dig från att tro som du tror” sade killen. ”Och jag kan och vill förstås inte tvinga dig att tro, det är vars och ens eget val” svarade jag.