Ibland vill jag inte gå ut
Stänger av mobilen
Hemtelefonen
Släcker lamporna

Spionerar ut mot gatan
väl gömd bakom tunn gardin

Tomt Därute
Tryggt

En stor garnhärva i magen
knyter mig samman
med väggarna

Som ett kladdigt nät

Endast boken
Pennan
Tar mig Ut igen

Det är söndagskväll – och vi har precis kommit hem till Stockholm från Finlandet och vackraste Ekenäs. Skönt att dimpa ner i egen soffa, fylla tvättmaskinen med helgens byk, dricka te från favviskoppen – men samtidigt söker sig tankarna hem till Svartbäck, till tystnaden – bortsett från fågelsången, till den öppna fjärden, familj och vänner och lugn och ro. Leker med tanken – bara en lek – att leva där. Skärgårdsliv. Och blir varm i hjärtat.

Inne ännu. Hem. Men sen.

Tack alla inblandade för en oförglömlig helg!

De dagar jag har ont
och grubblar
räknar dagar
inför osäker framtid

Blir Mänskors
vardagskrämpor
hot mot min
existens

Skär hål på sfären
jag skapat

Överlevnadssfären

Ut rinner
Sjukdomen

Bildar en ångande pöl
livlös

På fotot: En Kärleksförklaring till korvinnan

Alla som skriver vill påverka någon, vare sig det är bloggar, reportage eller böcker man skriver. Man vill förändra. För att man fortfarande tror och känner på sig att det finns hopp! Att det kan ske en förändring – mot det bättre. Känslan av att det man skriver om kan ha betydelse för omvärldens utveckling. Så länge man skriver hoppas man. Jag hoppas att skrivlusten aldrig sinar, att jag aldrig blir ett med vårt vrickade samhälle.

Jag har en lång lista på ämnen jag bara måste skriva om; om barnen på barnhemmen, om överkänslighet och fobier, om änglar, om de utstötta och om/för dem som saknar en egen röst.

För att jag fortfarande tror att verkligheten kunde vara annorlunda.

Boken jag jobbar med just nu är en sådan. En ögonöppnare. Med tur får du läsa den redan i vinter.

Här sitter Rosa fint tillsammans med reservfamiljens hundar i parken,  medan vi var i  New York.

Hemma är det hon som bestämmer hur och när hon sitter. När  hon vill äta,  sova och när hon vill promenera med oss…

Killen från vårt hunddagis är en svensk kopia av Cesar Millan! Det är han  som är vår reservfamilj här i Stockholm. Markus is the Man!

De inflytelserika
spelar schack
med mänskan

Vita in
Svarta ut

Inskränkta åsikter
Bristfälliga helhetsbilder
får styra

De inflytelserika
tror sig kunna

Vet.

Utan att reflektera
spelar de schack

Damen in
Bonden ut

Förlorar
Alla ut

Jag har kommit hem från New York, sprickfärdig (positivt!) av inspiration. Av intryck – som bara storstäder kan ge. Jag vet inte om det är för att de största artisterna flyttar till just New York/Tokyo/Berlin/Buenos Aires/London/Hong Kong som de här städerna är föregångare vad gäller konst i alla tänkbara former – eller för att konsten förutsätter just det KAOS som finns i storstäder? Konstnärer behöver intryck för att kunna skapa nytt. Helt enkelt.

På en vägg i Soho hade någon sprejat följande text med lila målfärg:

Ignore everybody – sing in your own voice – be what you want to be!

Precis så. Bry dig inte om vad andra tycker, sjung din egen sång och förverkliga dina drömmar! I storstaden är det aldrig fult att sticka ut, aldrig fult att vara för duktig, att vara för trevlig, för glad, för stark – eller att vara för framgångsrik. I storstaden är man inte lagom. Man bara är.

Ty ingen vill man likna.

Jag har precis kommit hem efter en lång intensiv dag på jobbet och promenad från tunnelbanan i ösregn. Och det ska fortsätta regna, fredag lördag söndag. Men bara i Stockholm – inte i New York.

Nu ska jag bara packa väskan, imorgon reser jag västerut.

Glad Valborg!

När träden talar
till mig
genom löven
och grenarna

lyssnar jag
intensivt
på träden
som sett mer

Träden tar mig
till de rätta av stigar
de rätta för mig

Och när jag gått rätt
har jag fri sikt över trädtopparna

I Jantelandet är det fult att vara rik. Man för debatt om de rika som om de var fifflare och ohederliga utsugare i samhället. Det ordnas hatresor till snobbiga Solsidan utanför Stockholm, fulla busslaster med mänskor som bestämt sig för att hata det vackra villaområdet. Så går de runt i grupp och hatar familjerna som har möjlighet att bo just där. Själv tycker jag om att åka dit och beundra husen på avstånd. Jag förstår inte hur villorna kan störa någon? Ett vackrare område är svårt att hitta.

Det är nuförtiden närapå omöjligt att bygga upp en förmögenhet bara genom hårt arbete. Jobbar man mycket så beskattas man mer. Man beskattas också extra för egendom och mark. Alla investeringar beskattas – även om man redan betalat skatt för pengarna man förtjänat. Vårt komplicerade samhälle ser till att ingen kan bli rik. Kompetens och företagsamhet borde väl sporras och belönas? Jobba hårt och få en morot! Eller två. Och som man bäddar får man ligga. I stället väcker dessa ofta avund. Janteavund.

Det är ju fritt fram för envar att jobba hårt och vara företagsam – och de som jobbar hårt har väl all rätt att vara stolta! De borde också ha rätt till sin lön.